After deleveraging pain, the middle class-power surge

En reflektion över financiella tidens heltäckande men ibland abstrakta serie med analyser över vad som sker med kapitalismen och dess framtid.

Någon PhD student på Princeton skriver att:

vi alla nu vet att liberaliseringen av finansmarknaden (och andra marknader) sedan 1980-talet har producerat fram en era av hävstängseffekt, en era då kapitalägande belönats oproportionellt...

Detta har lett till att sedan 80-talet (=då Reagan, Thatcher och neoklassisk nationalekonomi har dominerat), har klyftorna ökat drastiskt mellan länder och inom länder världen över (i övriga länder genom de två världsekonomi-oganisationernas krav på liberalisering). För 25 år sedan i US tjänade den rikaste 1% av människorna ca 10% av alla inkomster - denna siffra ligger nu på över 22%, vilket motsvarar 20-talet i amerika då det inte fanns någon offentlig sektor eller socialförsäkringar att tala om.

Enligt artikelförfattaren har även denna utveckling lett till att de finansiella eliterna/krafterna fått ett reelt inflytande över politiken, som saknar motstycke i historien.

Ett stycke intervju om bistånd (6 min)

Sachs förklarar här bla. att

under ett år spenderar pentagon mer än allt bistånd som världen gett till afrika genom alla tider. Stimulanspaketet som nyligen gick igenom i US, på 780 miljrder dollar, är mer än hela världen någonsin givit i bistånd till afrika.

Sedan fortsätter han med andra intressanta kommentarer.

Mario Montis Inlägg i dagens FT är intressant. Om världsekonomin är i kris så är marknadsekonomin i en än större kris. Det är helt enkelt inte ok att den dominerande Anglosaxiska synen på ekonomin har fått dominera helt (sedan 80-talet), då den genererat oacceptabla klyfrot mellan länder och inom länder, och att massiva resurser har tillförts den finansiella sektorn, vars egentliga bidrag till den reala ekonomin är ifrågasatt. Han skriver att det blir ett viktigt test för marknadsekonomin och även för demokratin, att handskas med dessa frågor. Efter en kort diskussion om post-finanskris och att världen (typ i något avseende) tagit ett litet steg åt vänster, skriver han att "social market economies" (Sve. Nor., Tysk., Fra. etc.) inte får känna sig för stolta, och att anglosaxiska länder (USA., Engl., Irland etc.) inte ska skämmas. I fallet med "social market economies" har dom ju själva följt med de liberala konkurrens-strömningarna sedan 80-talet. Sedan kommer ett intressant stycke:

The social market countries complain, also rightly, that the long-standing opposition by the Anglo-Saxon countries and new member states to any form of tax co-ordination makes it hard for them to meet social objectives through their budgets. Tax receipts, curtailed by tax competition, often do not allow the funding of social programmes. In addition, mobile tax bases - capital, corporations, skilled professionals - tend to move to countries with favourable tax regimes, thus driving a race to the bottom as regards tax rates.

Han påstår alltså att det finns ett allmänt "race to the bottom", vad gäller skatter, pga att locka till sig olika former av kapital. Skatter kanske skulle samordnas i ett större sammanhang än nationalstaten?

Skatteintäkter och inkomstfördelning

Clive Crook refererar i en analys till ett OECD-dokument, och beskriver att den svenska staten tar 27% av sina skatteintäkter från den decilen med högst inkomst (den tiondelen med högst inkomst i landet), medan den amerikanska tar 45% av samma decil. Resterande länder i europa verkar ligga där någonstans mellan dessa procentsatser.

Med tanke på Obamas initialt väldigt kostsamma hälsovårdsreformer (och påkostade bail-outs till finanssystemet), undrar Clive hur länge Obama kan hålla sitt löfte om att höja skatterna med "inte en cent", för de allra flesta amerikaner. Clive tycker, som jag förstår det, att medelklassen är oproportionellt snällt beskattad.

Den (fd) okrönde konungen av penningpolitik

Alan greenspan skriver om finansmarknaden i FT. Den moderna finansiella, matematiska riskanalysen som utvecklades vid Chicagos universitet under 50-talet, och som belönats med Nobelpris, bygger på ett centralt men felaktigt antagande:

That the enlighted selfinterest of owners and managers of financial institutions would lead them to maintain a sufficient buffer against insolvencyby actively monitoring their firms capital and risk positions

Vidare, en av de allra mest dentrala delarna av den ekonomiska teorin om den fria marknaden Handlar om hur konkurrensen ska fungera. Företag som inte tillgodoser sina kunder behov på ett tillfredsställande sätt ska gå under och ersättas med nya, effektivare och bättre företag. Vad vi nu ser på den financiella marknaden är att det inte alls fungerar på detta sättet. Att låta till exempel stora banker eller det stora försäkringsbolaget AIG gå under skulle sätta hela marknaden under en systematisk risk att fallera och dra med sig allt och alla. Enskilda företag och banker är helt enkelt för stora för att falla och staten måste gå in och se till att detta inte sker. Signalerna detta sänder till dom som styr över dessa företag är tydliga: även om ni går i konkurs så får ni vara kvar med hjälp av skattepengar (Moral hazard).

Lösningen, skriver Greenspan:

... is to have graduated regulatory capital requirements to discourage them from becoming too big ...

Sedan går han vidare till att förklara att bubblor enbart kan uppkomma ur

...prolonged periods of prosperity, damped inflasion and low long-term interest rates. Euphoria-driven bubbles do not arise in inflation-racked or unsuccessful economies. I do not recall bubbles in the former Soviet Union.

Och att:

Once bubbles emerge out of an exeptionally positive economic enviroment, an inbred propensity of human nature fosters speculative fever built on itself, seeking new unexplored, leveraged areas of profit. Morgage backed securities where sliced into collateral debt obligations and then into CDOs squared. Speculative fever creates new avenues of excess until the house of cards collapses.

Pappa, förklara för mig, vad exakt är ett derivat?

Den 26 mars skriver James Carlville en artikel i FT där han behandlar, som diskussionen för tillfället ser ut i amerika, huruvida Barack Obama är bra på att kommunicera med folket eller ej.

Han gör en bra poäng av att tidigare presidenter har haft andra saker att förmedla för att få igenom sin tids politiska beslut. Ronald Reagan ökade försvarsutgifter drastiskt (med skräcktal om Soviet). Bill Clinton behövde minska underskottet i balansräkninen och gjorde det genom att tala om räntor, inflation etc.- saker som folk kan relatera till. G.W.Bush ansåg sig behöva bomba ett par muslimska länder och använde sig av 11 september och tal om det moraliska valet mellan ondska och godhet.

Att sedan ta steget till att förklara varför staten/skattebetalarna ska köpa bankernas "toxic assets" är lite svårare. De flesta skulle nog inte köpa något toxic-"sedan spelar det ingen roll vad det står".

När George Bush gjorde ett försök att förklara hela bail-outen för presskåren lät det så här:

If money isnt loosened upp this sucker could go down

Carville kommer fram till att derivat är något som egentligen bara skaparna av derivaten har koll på fullt ut. Säljarna visste inte vad de sålde, köparna visste inte vad de köpte och försäkringsbolagen visste inte vad de försäkrade.

Han avslutar med att föreslå ett litet experiment. Fråga en ingenjör vad en bro är. Eller fråga en doktor vad en operation är. Sedan, gå in på en bank och fråga mannen eller kvinnan i kassan vad ett finansiellt derivat är.

Ekonomiska kriser*

* Detta inlägg är otroligt intressant. Tyvärr kommer man bara åt studien om man betalar, vilket inte jag kan göra, så jag tar detta inlägg rakt av från en annan blogg

"En ny uppsats av Robert Barro och José Ursúa, “Macroeconomic Crises Since 1870”, innehåller hur mycket intressant som helst. Låt mig ge några smakprov.

-De undersöker ekonomiska kriser (definierade som fall i real BNP per capita med minst tio procent) och finner att sannolikheten för en sådan är cirka 3,5 procent per år, att den genomsnittliga nedgången ligger på cirka 22 procent och att den genomsnittliga varaktigheten är 3,5 år.

-Mellan 1870 och 2006 har 148 ekonomiska kriser (enligt definitionen i punkt 1) identifierats i drygt 30 undersökta länder.

-Sveriges genomsnittliga tillväxttakt i real BNP per capita 1870—2006 har varit 2,3 procent. Det gör oss till det femte snabbast växande OECD-landet under denna period (Japan, Island, Finland och Norge växte snabbare). Genomsnittet för OECD-länder (21 stycken) är 2,05 procent, och för icke-OECD-länder (10 stycken) 1,99 procent.

-Sverige har haft tre ekonomiska kriser (definierade som i punkt 1) sedan 1870: en med botten 1918 (-15 procent), en med botten 1921 (-10,8 procent) och en med botten 1941 (-9,5 procent). Sedan dess har vi inte haft några kriser av detta slag. 1990-talskrisen var allvarlig men inte lika allvarlig som dessa.

En lärdom är att kriser kommer och går och att vi trots allt har haft en rätt fantastisk välståndsutveckling över en längre tidsperiod. Det är lätt att glömma bort när konjunktursvängningar står i fokus, i media och politisk debatt. Se bara på utvecklingen i diagrammet ovan."