söndag 29 mars 2009

Den (fd) okrönde konungen av penningpolitik

Alan greenspan skriver om finansmarknaden i FT. Den moderna finansiella, matematiska riskanalysen som utvecklades vid Chicagos universitet under 50-talet, och som belönats med Nobelpris, bygger på ett centralt men felaktigt antagande:


That the enlighted selfinterest of owners and managers of financial institutions would lead them to maintain a sufficient buffer against insolvencyby actively monitoring their firms capital and risk positions

Vidare, en av de allra mest dentrala delarna av den ekonomiska teorin om den fria marknaden Handlar om hur konkurrensen ska fungera. Företag som inte tillgodoser sina kunder behov på ett tillfredsställande sätt ska gå under och ersättas med nya, effektivare och bättre företag. Vad vi nu ser på den financiella marknaden är att det inte alls fungerar på detta sättet. Att låta till exempel stora banker eller det stora försäkringsbolaget AIG gå under skulle sätta hela marknaden under en systematisk risk att fallera och dra med sig allt och alla. Enskilda företag och banker är helt enkelt för stora för att falla och staten måste gå in och se till att detta inte sker. Signalerna detta sänder till dom som styr över dessa företag är tydliga: även om ni går i konkurs så får ni vara kvar med hjälp av skattepengar (Moral hazard).

Lösningen, skriver Greenspan:

... is to have graduated regulatory capital requirements to discourage them from becoming too big ...



Sedan går han vidare till att förklara att bubblor enbart kan uppkomma ur

...prolonged periods of prosperity, damped inflasion and low long-term interest rates. Euphoria-driven bubbles do not arise in inflation-racked or unsuccessful economies. I do not recall bubbles in the former Soviet Union.



Och att:

Once bubbles emerge out of an exeptionally positive economic enviroment, an inbred propensity of human nature fosters speculative fever built on itself, seeking new unexplored, leveraged areas of profit. Morgage backed securities where sliced into collateral debt obligations and then into CDOs squared. Speculative fever creates new avenues of excess until the house of cards collapses.

Pappa, förklara för mig, vad exakt är ett derivat?

Den 26 mars skriver James Carlville en artikel i FT där han behandlar, som diskussionen för tillfället ser ut i amerika, huruvida Barack Obama är bra på att kommunicera med folket eller ej.

Han gör en bra poäng av att tidigare presidenter har haft andra saker att förmedla för att få igenom sin tids politiska beslut. Ronald Reagan ökade försvarsutgifter drastiskt (med skräcktal om Soviet). Bill Clinton behövde minska underskottet i balansräkninen och gjorde det genom att tala om räntor, inflation etc.- saker som folk kan relatera till. G.W.Bush ansåg sig behöva bomba ett par muslimska länder och använde sig av 11 september och tal om det moraliska valet mellan ondska och godhet.

Att sedan ta steget till att förklara varför staten/skattebetalarna ska köpa bankernas "toxic assets" är lite svårare. De flesta skulle nog inte köpa något toxic-"sedan spelar det ingen roll vad det står".

När George Bush gjorde ett försök att förklara hela bail-outen för presskåren lät det så här:


If money isnt loosened upp this sucker could go down

Carville kommer fram till att derivat är något som egentligen bara skaparna av derivaten har koll på fullt ut. Säljarna visste inte vad de sålde, köparna visste inte vad de köpte och försäkringsbolagen visste inte vad de försäkrade.

Han avslutar med att föreslå ett litet experiment. Fråga en ingenjör vad en bro är. Eller fråga en doktor vad en operation är. Sedan, gå in på en bank och fråga mannen eller kvinnan i kassan vad ett finansiellt derivat är.