After deleveraging pain, the middle class-power surge

En reflektion över financiella tidens heltäckande men ibland abstrakta serie med analyser över vad som sker med kapitalismen och dess framtid.

Någon PhD student på Princeton skriver att:

vi alla nu vet att liberaliseringen av finansmarknaden (och andra marknader) sedan 1980-talet har producerat fram en era av hävstängseffekt, en era då kapitalägande belönats oproportionellt...

Detta har lett till att sedan 80-talet (=då Reagan, Thatcher och neoklassisk nationalekonomi har dominerat), har klyftorna ökat drastiskt mellan länder och inom länder världen över (i övriga länder genom de två världsekonomi-oganisationernas krav på liberalisering). För 25 år sedan i US tjänade den rikaste 1% av människorna ca 10% av alla inkomster - denna siffra ligger nu på över 22%, vilket motsvarar 20-talet i amerika då det inte fanns någon offentlig sektor eller socialförsäkringar att tala om.

Enligt artikelförfattaren har även denna utveckling lett till att de finansiella eliterna/krafterna fått ett reelt inflytande över politiken, som saknar motstycke i historien.

Ett stycke intervju om bistånd (6 min)

Sachs förklarar här bla. att

under ett år spenderar pentagon mer än allt bistånd som världen gett till afrika genom alla tider. Stimulanspaketet som nyligen gick igenom i US, på 780 miljrder dollar, är mer än hela världen någonsin givit i bistånd till afrika.

Sedan fortsätter han med andra intressanta kommentarer.

Mario Montis Inlägg i dagens FT är intressant. Om världsekonomin är i kris så är marknadsekonomin i en än större kris. Det är helt enkelt inte ok att den dominerande Anglosaxiska synen på ekonomin har fått dominera helt (sedan 80-talet), då den genererat oacceptabla klyfrot mellan länder och inom länder, och att massiva resurser har tillförts den finansiella sektorn, vars egentliga bidrag till den reala ekonomin är ifrågasatt. Han skriver att det blir ett viktigt test för marknadsekonomin och även för demokratin, att handskas med dessa frågor. Efter en kort diskussion om post-finanskris och att världen (typ i något avseende) tagit ett litet steg åt vänster, skriver han att "social market economies" (Sve. Nor., Tysk., Fra. etc.) inte får känna sig för stolta, och att anglosaxiska länder (USA., Engl., Irland etc.) inte ska skämmas. I fallet med "social market economies" har dom ju själva följt med de liberala konkurrens-strömningarna sedan 80-talet. Sedan kommer ett intressant stycke:

The social market countries complain, also rightly, that the long-standing opposition by the Anglo-Saxon countries and new member states to any form of tax co-ordination makes it hard for them to meet social objectives through their budgets. Tax receipts, curtailed by tax competition, often do not allow the funding of social programmes. In addition, mobile tax bases - capital, corporations, skilled professionals - tend to move to countries with favourable tax regimes, thus driving a race to the bottom as regards tax rates.

Han påstår alltså att det finns ett allmänt "race to the bottom", vad gäller skatter, pga att locka till sig olika former av kapital. Skatter kanske skulle samordnas i ett större sammanhang än nationalstaten?

Skatteintäkter och inkomstfördelning

Clive Crook refererar i en analys till ett OECD-dokument, och beskriver att den svenska staten tar 27% av sina skatteintäkter från den decilen med högst inkomst (den tiondelen med högst inkomst i landet), medan den amerikanska tar 45% av samma decil. Resterande länder i europa verkar ligga där någonstans mellan dessa procentsatser.

Med tanke på Obamas initialt väldigt kostsamma hälsovårdsreformer (och påkostade bail-outs till finanssystemet), undrar Clive hur länge Obama kan hålla sitt löfte om att höja skatterna med "inte en cent", för de allra flesta amerikaner. Clive tycker, som jag förstår det, att medelklassen är oproportionellt snällt beskattad.