tisdag 19 augusti 2008

Ekonomiska kriser*


* Detta inlägg är otroligt intressant. Tyvärr kommer man bara åt studien om man betalar, vilket inte jag kan göra, så jag tar detta inlägg rakt av från en annan blogg

"En ny uppsats av Robert Barro och José Ursúa, “Macroeconomic Crises Since 1870”, innehåller hur mycket intressant som helst. Låt mig ge några smakprov.


-De undersöker ekonomiska kriser (definierade som fall i real BNP per capita med minst tio procent) och finner att sannolikheten för en sådan är cirka 3,5 procent per år, att den genomsnittliga nedgången ligger på cirka 22 procent och att den genomsnittliga varaktigheten är 3,5 år.

-Mellan 1870 och 2006 har 148 ekonomiska kriser (enligt definitionen i punkt 1) identifierats i drygt 30 undersökta länder.

-Sveriges genomsnittliga tillväxttakt i real BNP per capita 1870—2006 har varit 2,3 procent. Det gör oss till det femte snabbast växande OECD-landet under denna period (Japan, Island, Finland och Norge växte snabbare). Genomsnittet för OECD-länder (21 stycken) är 2,05 procent, och för icke-OECD-länder (10 stycken) 1,99 procent.

-Sverige har haft tre ekonomiska kriser (definierade som i punkt 1) sedan 1870: en med botten 1918 (-15 procent), en med botten 1921 (-10,8 procent) och en med botten 1941 (-9,5 procent). Sedan dess har vi inte haft några kriser av detta slag. 1990-talskrisen var allvarlig men inte lika allvarlig som dessa.

En lärdom är att kriser kommer och går och att vi trots allt har haft en rätt fantastisk välståndsutveckling över en längre tidsperiod. Det är lätt att glömma bort när konjunktursvängningar står i fokus, i media och politisk debatt. Se bara på utvecklingen i diagrammet ovan."

onsdag 6 augusti 2008

om doha-rundan

Stämmer det att en avslutad Doha, "utvecklingsrunda", leder till att hundra miljontals människor tar sig ur fattigdom eller stämmer det att en (som nu) en ej avklarad leder - som ledarskribenter basunerat ut i samtliga (väst) länders morgontidningar: till en nära total ödeläggelse av det globala handelssystemet med desillusionering i syd och protektionism i nord som följd?
Frågan ställde Harvardekonomen Dani Rodrik i en artikel nyligen

Det är sant skriver han, att jordbruksstödet i väst, tenderar att pressa ner världspriserna, tillsammans med u-landjordbrukares inkomster, men denna prisminskning är förhållandevis liten. Högst några procent, vilket t ex inte är mycket alls i förhållande till de volatila prisstegringarna vi nu ser på världsmarknaden.

Rodrik konstaterar att medan högre priser på jordbruksprodukter gynnar jordbrukare är det den fattiga delen av befolkningen som bor i städerna som är förlorarna.

(Att många f.d exporterande länder av jordbruksprodukter nu anammar exportrestiktioner är en följd av teorin om den "relativa knappheten" av mat. Ett land som exporterar mat möter en enorm global efterfrågefunktion (som tenderar att driva upp priserna), för att minska efterfrågan sluts gränsen med hjälp av handelshinder och efterfrågan och priset dras ned. Kontentan är att när ett exporterande land öppnar för friare handel drivs de relativa inhemska priserna upp (på varan) pga ökad efterfrågan (vilket är bra för producenterna inom landet men inte bra för konsumenterna inom landet. Konsumenterna i detta fallet, när det handlar om matproduktion, är, lite förenklat, de människorna som bor i städerna)).*

Det är inte lätt att klämma in att doha-rundan skulle lyfta hundra miljontals människor ur fattigdom, snarare är det en mix: vissa skulle vi fattigare och andra rikare. Men en sak är säker enligt Rodrik, att de stora vinnarna av ett totalt slut för de enorma subventionerna i väst (dvs CAP, som står för 44% av hela EUs budget och finansieras av skattepengar från medlemsländerna), är skattebetalarna och konsumenterna i väst.

Att avskaffa subventionerna för det västerländska jordbruket är alltså något som vi i väst kommer att tjäna på, så varför sker det inte? Och en bättre fråga, som Rodrik frågar sig, varför måste vi i väst bli mutade av de fattiga länderna (genom att de ska öppna upp och konkurrensursätta deras industri), för att vi ska göra något som gynnar oss och genererar en mixad bag för u-länderna. Ett svar på frågan är görmodligen att jordbrukare har oproportionellt mycket makt i samhället genom starka, samspelta lobbygrupper, samt att produktionen av mat är en känslig fråga som genererar svält om inte marknaden fungerar korrekt hela tiden (tänk krig, eller annat hemskt).

Dani avslutar med en förhållandevis positiv slutsats:
"So don’t cry for Doha. It never was a development round, and tomorrow’s world will hardly look any different from yesterday’s."

*Detta är alltså en parentes och står inte med i artikeln.

Denna bild stämmer överens med Alan Beattie´s något ödmjuka kommentar, Financial Times chefredaktör rörande världshandelsfrågor, dagen efter sammanbrottet:


"de allra fattigaste länderna i världen (...) skulle faktiskt kunna förlora som ett resultat av en överenskommelse."


onsdag 30 juli 2008

Svd lämnar återigen

plats åt Bitte Assarmo på brännpunkten, som benämner sig som Kulturskribent och samhällsdebattör. Vad som inte nämns är att hon är en konservativ katolik.

Vad hon är ute efter, som jag ser det, är att misstänkliggöra hbt-personer och hbt som fenomen. Först retar hon upp sig på ett citat från Tiina Rosenbergs öppningstal för pride-festivalen där Tiina tar ett kliv förbi det f.d uttalade kärleks-budskapet som hbt står för, och påpekar att viktigt också är:

"rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på"

Bitte kontrar i sin kristna sinnesförvirring:

"Med andra ord är det känslolösa knull som är modellen. Skamlösheten är det som eftersträvas. Och att bryta tabun och tänja gränser det allra viktigaste."

Och tillägger i nästa stycke:

"Herregud, så torftigt och trist det låter. Så mekaniskt."

Vart tog individualismen vägen? Gäller inte detta även när straighta människor har sex utan kärlek (det sker nog ganska ofta skulle jag tippa). Eller är det så att när hbt-personer utför dessa mekaniska handlingar smutsar dom ner samhället extra mycket?

Hon fortsätter sedan med att i artikeln klämma in två andra misstänkliggöranden, det första är att journalister har blivit påtvingade munkavel under festen och den andra (som är lite svårare att riktigt förstå) att:

"Det är ju ett faktum enligt Brå att sexrelaterade brott ökar. Och i längden blir det omöjligt att förneka ett möjligt samband mellan denna ökning och den rådande sexfixeringen i samhället – den hysteri som Priderörelsen varit med och skapat."


Med andra ord: denna fredliga, öppna festival driver hetrosexuella till att begå fler sexrelaterade brott. Det smartaste kanske skulle vara att verkligen få homosexuella att aldrig kliva ut ur garderoben (som under medeltiden eller i dagen Iran), så att inte hetrosexuella slår ihjäl andra och varandra? Säg det till påvens staff som med jämna mellanrum köper in små sex-pojkar till vatikanen. Snacka om att gripa efter exakt vad som helst för att smutskasta!



tisdag 8 juli 2008

Hur stort är egentligen biståndet som väst delat ut till syd (och öst)?

På senare tid har biståndet blivit rikligt ifrågasatt i västerländsk media. Liberala och konservativa tankesmedjor* har verkligen lyckats nå ut med sitt budskap till allmänheten, nämligen att 1) biståndet har varit enormt genom tiderna 2) att biståndet inte har hjälpt ett dugg 3) att biståndet generellt har stjälpt mer än det hjälpt. Jag borde tilllägga att hjärna nr 1 bakom kritiken är New York university-ekonomen Willian Easterly**, som till exemel har haft stort inflytande på Timbros ekonomer.

Så, hur stort är biståndet i monetära termer?

Bistånd till fattiga länder har förekommit i ungefär 50 år.
Den totala siffran i dollar är 2.3 trillioner ($2.3 000 000 000 000x6=sek13.8E13=sek13.8 000 000 000 000) under dessa 50 år.

Nu ska vi försöka reda ut denna sifferövning: denna siffra gäller alltså alla dollar från alla givare till alla mottagare under 50 års tid.
Under dessa 50 år har det således funnits ungefär 3 miljarder mottagare, vilket resulterar i att varje person, i snitt fått, köpkraftsjusterat*** (ppp), $15 (sek90) om året i bistånd.

Om detta skriver Sachs att:
Recognizing the enormous worldwide gains in literacy, lite expecancy, desease controll, reduced poverty, reduced fertility, school attendancy, HIV treatments and so on, one would think that aid outlays of $15 per person per year have surely been among the best bargains on the planet.


Vidare påpekar Sachs att $2.3 trillioner, under detta tidsspann, motsvarar 0.3% av västvärldens aggregerade inkomst. Det vill säga, om alla i världen fick sin lön i sek skulle denna siffra motsvara 30 öre per tjänade 100 kronor. Är detta mycket eller lite?

Ett sätt att få perspektiv på denna siffra är att ta summan, vilken USA spenderade på vapenindustrion under samma tid. USAs budget för vapentillverkning under samma tidsperiod låg på $17 trillioner, det vill säge 8 gånger det totala biståndet från alla länder i väst.

Enligt nobelpristagaren Stiglitz har Irakkriget hittills kostat de nordamerikanska skattebetalarna cirka $3 trillioner, det vill säga, även denna summa är mer än allt aggregerat bistånd genom tiderna.
------------------------------------------------------------------------------
*Här på sidan 2, finns en lista över några av världens mest inflytelserika tankesmedjor ("think tanks"), dock är de inte sorterade efter inflytande på denna sida, utan efter antal citeringar per $ i omsättning.

**Fortsättning följer angående detta, inom en snar framtid, då jag nyligen köpte Easterlys senaste bok, The white mans burden, där han med nya krafttag sågar biståndet med argument från lägret som förespråkar den fria marknaden.

***PPP jämställer valutornas köpkraft till en viss grad, vilket annars distorterar analysen, då sek 90 ger mer köpkraft i till exempel Kenya än i Sverige.

lördag 28 juni 2008

Lögner, förbannade lögner och statistik

Efter ett samtal med en mycket medveten och insatt äldre man idag, fick jag ett intressant perspektiv på makt, media och statistik.
Enligt studier dör fler människor på vägen till läkarmottagningar för att vaccinera sig mot "välfärdssjukdomar" (exempelvis influensan) än vad folk gör av dessa sjukdomar.
Vem och vad styr egentligen vår riskbedömning, kan man då fråga sig?

Nuets tyranni över framtiden!

Om en resurs blir skördad i en snabbare takt än återväxten blir den logiska följden att resursen tar slut. Genom historien har vi sett detta äga rum vid åtskilliga tillfällen, med olika växter, djur betesmarker, skogar etc. Under förutsättningen att ingen äger eller styr över resursen och att marknadskrafterna får styra, leder situationen till vad Gerret Hardin kallade "tragedy of commons". Ett typiskt exempel på detta är hur fiskeriföretagen agerar i vatten som ligger utanför staters gränser, i ingenmansland. Fiskerierna kommer oberört att fiska på och förstöra havsbottnarnas ekosystem med sina släpnät, tills dess att kostnaden för att fiska (bensin, personalkostnader, nya nät, förslitningskador på båten och människor etc.), på marginalen, blir lika med vinsten (fenomentet som inom mikroteorin definieras som MC=MR).

Åtgärder som kan förhindra att överkonsumption (av t ex fisk) och förstörelse sker är
1) Att individer samarbetar och reglerar (fisket) tillsammans
2) Att vattnet (i sammanhang av fiske) köps upp av någon som då blir ägare av vattnet.

1) Innebär således att världssamfundet, eller lokala överenskommelser reglerar marknadskrafterna, med hjälp av regler, skatter och straffavgister (andra modeller finns också, exempelvis kvoter).
2) Skulle till exempel kunna var att Bill Gates köper Östersjön, vilket resulterar i att bara han själv får fiska där.

Inget av dessa fall är en garant för en hållbar fiskeutveckling, men det är, åtminstone, i teorin bättre än att låta marknaden styra ohämmat.
I 1) skulle till exempel sociala preferenser kunna utrota fisken och i 2) skulle det kunna uppstå ett annat problem, nämnligen att Bill Gates själv kanske är en elak fan som inte bryr sig ett dugg om fisken i vattnet, utan enbart om vinstmaximering. Det Bill Gates har att förhålla sig till då är det förväntade marknadspriset på fisken och den förväntade realräntan på banken. Kommer Bill att fiska mer fisk idag, för att sälja, eller kommer han att fiska mer senare och sälja då istället? Att ha en viss mängd pengar på fickan idag innebär att ha mer pengar än att ha samma mängd senare, eftersom denna summa pengar senare kommer att ha ökat i värde i takt med realräntan (avkastning).

Alltså, det som avgör om Bill låter fiskarna leva, är om Bill's ekonomiska rådgivare tror att det totala värdet på fisken kommer att stiga mer än nuvärdet (i pengar) av fisken insatt på ett räntebärande konto. Om fisken inte ökar det totala antalet kilo tillräckligt fort (till ett fast pris), ökar det totala värdet i vattnet saktare än räntan. Bill's maximeringsrecept blir då att fiska upp all fisk, sälja och sätta in fiskens sålda valuta på banken. Frågan som uppstår då är om denna fisk enbart har ett värde som mat, eller om det existerar ett värde i sig att ha fisk i Östersjön? Förmodligen skulle de flesta säga att det finns egenvärde i att det finns fisk i Östersjön. Om så är fallet är inte fisken värderad korrekt på en fri marknad; marknaden har inte lyckats sätta det verkliga priset på resursen, som bara tar hänsyn till priset på fisk som mat.

Vidare beskriver Sachs på sid 40 i Common Wealth att:

Expected from theory, slower growing animals and plants are especially endangered today. Consider as an example one major category: the slow growing megafish. Their slow growth make them a poor "investment" even in managed fisheries...

Om vi funderar lite på det så står det snart ganska klart att det är de stora vattenlevande och landlevande djuren som är i farozoonen på vår planet. Det är också en av förklaringarna till att vi genmanipulerar och pumpar massor med proteinrik föda in i våra födodjur . Med djur som växer långsamt är det bättre att avliva, sälja och sätta in pengarna på banken.

onsdag 25 juni 2008

Vi delar alla på luften och planeten!

Jeffrey D. Sachs skriver i början i sin bok Common wealth att det tog människan väldigt lång tid att förstå, att vi, människor inom samma nationalstat, delar samma geografiska gränser och öde (det vill säga att vi alla andas samma luft, vi önskar alla en bra framtid för våra barn och vi är alla dödliga). Detta, skriver Sachs, ledde fram till att staten såg till att alla fick chansen att utnyttja det allmän nyttiga, såsom utbildning, sjukvård, och grundläggande infrastruktur. Denna aktiva politiska filosofi, om att den fria, självorganiserade marknaden bör vara vägledd av en överordnad social princip har inte riktigt slagit i kraft på det globala planet än. Vi, i väst, lever i ett otroligt överflöd, samtidigt som 30 000 människor dör varje dag till följd av sjukdomar och annat som vi utan märkbara kostnader skulle kunna förhindra. Med tanke på detta är det riktigt deprimerande att läsa inläggen i SvD:s nätupplaga, till exempel här.

Jag vet inte om mycket av hänvisad länk är en anonym provokation, men det framstår onekligen som att stora delar av de som skriver inlägg på svd.se sympatiserar med Sverigedemokraterna (SD)