onsdag 6 augusti 2008

om doha-rundan

Stämmer det att en avslutad Doha, "utvecklingsrunda", leder till att hundra miljontals människor tar sig ur fattigdom eller stämmer det att en (som nu) en ej avklarad leder - som ledarskribenter basunerat ut i samtliga (väst) länders morgontidningar: till en nära total ödeläggelse av det globala handelssystemet med desillusionering i syd och protektionism i nord som följd?
Frågan ställde Harvardekonomen Dani Rodrik i en artikel nyligen

Det är sant skriver han, att jordbruksstödet i väst, tenderar att pressa ner världspriserna, tillsammans med u-landjordbrukares inkomster, men denna prisminskning är förhållandevis liten. Högst några procent, vilket t ex inte är mycket alls i förhållande till de volatila prisstegringarna vi nu ser på världsmarknaden.

Rodrik konstaterar att medan högre priser på jordbruksprodukter gynnar jordbrukare är det den fattiga delen av befolkningen som bor i städerna som är förlorarna.

(Att många f.d exporterande länder av jordbruksprodukter nu anammar exportrestiktioner är en följd av teorin om den "relativa knappheten" av mat. Ett land som exporterar mat möter en enorm global efterfrågefunktion (som tenderar att driva upp priserna), för att minska efterfrågan sluts gränsen med hjälp av handelshinder och efterfrågan och priset dras ned. Kontentan är att när ett exporterande land öppnar för friare handel drivs de relativa inhemska priserna upp (på varan) pga ökad efterfrågan (vilket är bra för producenterna inom landet men inte bra för konsumenterna inom landet. Konsumenterna i detta fallet, när det handlar om matproduktion, är, lite förenklat, de människorna som bor i städerna)).*

Det är inte lätt att klämma in att doha-rundan skulle lyfta hundra miljontals människor ur fattigdom, snarare är det en mix: vissa skulle vi fattigare och andra rikare. Men en sak är säker enligt Rodrik, att de stora vinnarna av ett totalt slut för de enorma subventionerna i väst (dvs CAP, som står för 44% av hela EUs budget och finansieras av skattepengar från medlemsländerna), är skattebetalarna och konsumenterna i väst.

Att avskaffa subventionerna för det västerländska jordbruket är alltså något som vi i väst kommer att tjäna på, så varför sker det inte? Och en bättre fråga, som Rodrik frågar sig, varför måste vi i väst bli mutade av de fattiga länderna (genom att de ska öppna upp och konkurrensursätta deras industri), för att vi ska göra något som gynnar oss och genererar en mixad bag för u-länderna. Ett svar på frågan är görmodligen att jordbrukare har oproportionellt mycket makt i samhället genom starka, samspelta lobbygrupper, samt att produktionen av mat är en känslig fråga som genererar svält om inte marknaden fungerar korrekt hela tiden (tänk krig, eller annat hemskt).

Dani avslutar med en förhållandevis positiv slutsats:
"So don’t cry for Doha. It never was a development round, and tomorrow’s world will hardly look any different from yesterday’s."

*Detta är alltså en parentes och står inte med i artikeln.

Denna bild stämmer överens med Alan Beattie´s något ödmjuka kommentar, Financial Times chefredaktör rörande världshandelsfrågor, dagen efter sammanbrottet:


"de allra fattigaste länderna i världen (...) skulle faktiskt kunna förlora som ett resultat av en överenskommelse."


Inga kommentarer: