Italien, ett land på väg ner längs floden Styx?

En kvinnlig Italiensk PhD med namn Claudia Basta, verksam vid något tekniskt universitet i Nederländerna skriver om sitt hemland Italien. Hon skriver om korrumption i Italien ur en historisk kontext, där sedan länge vägen till framgång går via korrumption, vare sig det handlar om att söka en professur eller öppna en liten butik. Det var även denna korrumption som gav Berlusconi möjlighet att ta makten. Det berlusconi gjorde i Italen när han fick makten, säger Basta, är att han

shifted the attention of citizens from the real to the fake monsters: judges, parliamentary opponents and non-aligned media. With the help of his communication empire, Mr Berlusconi converted the most serious problems of our nation into a sort of “cultural normality”. It is “normal” to help a young girl to realise her dreams of a career in show business; it is “normal” to shout at judges who have offended his integrity, it is “normal” to de-legitimise parliament; and it is “normal” to own significant shares in companies managed by his son, daughter and friends.

Resultatet av Berlusconi är, enligt basta, att utifrån sett ser Italien ut som ett sjukt land där talangerna av alla olika kategorier flyr. Och ingen vågar protestera mot Berlusconi för att han svartmålar en, genom sin enorma media-makt, som en kommunist eller som psykiskt sjuk.

Ett par insändare från italienare publiceras under denna artikel, som alla har samma budska: att en populistisk, antidemokratisk invandrarfientlig fascism håller på att breda ut sig i Italien. En av insändarna avslutar med

Please keep an eye on Italy. We feel the danger.

Jag vet inte om det är så sjukt, liknande trender ser vi i övriga europa också. I synnerhet i Danmark där dom som kallar sig liberalerna är extremt främlingsfientliga och påstår att sharialagar snart (om vi inte gör något!) införs i Sverige och Danmark. Helt enkelt är högerpopulismen och facismen på väg tillbaka i europa. Det hade nog varit med rabalder om någon vänsterideologisk rörelse började få fotfäste.

Aid or not?

Iom att en kvinnlig ekonom, ursprungligen fån Zambia, med namnet Dambisa Moyo (bla valt till en av 2009 års viktigaste människor enligt Times, och sitter i styrelsen i Lundin oil) nyligen släppte en bok med namnet Dead aid har en tung debatt tagit fart angående biståndet. Jag kommer att öka på denna post med artiklar och kommertarer som rör och bidrar till förståelsen av bistånd.

I någon internettidning, Huffington post, sker debatten för fulla muggar mellan väldigt inflytelserika ekonomer/utvecklingsekonomer, beslutsfattare, biståndsarbetare etc

1, Dead Aid: The Wrong Prescription for Africa
2, Dambisa Moyo and Why Western Aid is Killing Africa
3, Is Aid Really "Dead"?
3, Why Dead Aid is Dead Wrong
5, Aid Ironies Jeffrey Sachs ger sig in och sågar Moyo och ger även Easterly en rejäl känga.
6, Sachs Ironies: Why Critics are Better for Foreign Aid than Apologists Easterly sparkar tillbaka.
7, Aid Ironies: A Response to Jeffrey Sachs Moyo själv ger sig in i debatten och ger sig på Sachs i synnerhet
8, Moyo's Confused Attack on Aid for Africa Sachs svarar och ger tillbaka.
9, Geography Lessons: Correcting Sachs on African Economic Development Easterly svarar att ibland har Sachs fel och ibland har han mycket fel.

Balsam för själen!!

John Taylor, en välkänd ekonom (taylor regeln, för er som läst GK i nationalekonomi, och republikan, bla rådgivare åt Bush den äldre), har skrivit en analys i FT där han använder samma argumentation som Anders Borg angående statens finanser. Hans tes överlag är (i)

I believe the risk posed by this debt is systemic and could do more damage to the economy than the recent financial crisis.

Artikeln är skriven i polemik mot Obama, demokrataterna och socialdemokraterna i allmänhet, som, förenklat, världen över, vill expandera statens utgifter i kristid för att dämpa nedgångarna i efterfrågan (keynesianismen). Nu är en sådan kristid, och en expansion leder oundvikligen till temporära budgetunderskott. För att sätta budgetunderskotten i relation till något greppbart används vanligen BNP och hans tes över hur denna relation kan förändras med hjälp av inflationen, som ökar priser över tid låter så här (ii)

So how else can debt service payments be brought down as a share of GDP? Inflation will do it. But how much? To bring the debt-to-GDP ratio down to the same level as at the end of 2008 would take a doubling of prices. That 100 per cent increase would make nominal GDP twice as high and thus cut the debt-to-GDP ratio in half, back to 41 from 82 per cent. A 100 per cent increase in the price level means about 10 per cent inflation for 10 years.

Sen är det en massa sifferexercis i resten av artikeln.

Någon dag senare svarade en civil insändare med en rättelse. Jag kopierar hela här nedan:

Sir, John Taylor describes how inflation will bring down the federal debt-to-GDP ratio (“Exploding debt threatens America”, Comment, May 27) but his arithmetic is wrong.Ten per cent year-on-year inflation would result in 259 per cent increases in price in 10 years, not 100 per cent as he states. Surely as a professor of economics he is aware of the “rule of 72” whereby “only” 7.2 per cent inflation would result in a doubling of prices every 10 years. If he indeed knows this then he intentionally misleads; if he doesn’t then the Hoover Institution, of which he is a senior fellow, needs to enlist a more competent mouthpiece to promote their right-wing ideology.

Och vart kommer balsam för själen in? Jo, när en professor av allra högsta rang i ekonomi vid ett amerikanskt elituniversitet tänker fel på inflationseffekter över tid, inger det hopp hos oss dödliga:) Professorn har räknat med multiplikation, när han borde har räknat med potenser.
(1.1)^10=2.59 som då gånger 100 blir 259%. Det ska bli intressant imorgon, då det skulle förvåna mig om Taylor inte svarar med något halt ål-inlägg.

Libanon

De enstaka gångerna som demokratiska val äger rum i mellanöstern, passar oftast inte resultatet för beslutsfattare i väst (US). Om detta skriver Raula Khalaf en bra analys av i FT där hon misstänker att oppositionen, med Hizbollah i spetsen, kommer att peta ner det nu regerande, relativt västvänliga, partiet. Kontentan är att denna gång måste västvärlden verkligen respektera det demokratiska valets utgång, även om resultaten ogillas - annars får hyckleriet enbart ett tydligare ansikte. Enligt skribenten så har europa insett detta i högre grad än US och hon ber att US (obama) inte ska isolera den blivande regeringen, som någon sorts obehaglig repris av vad som skedde i palestina då Hamas fick demokratisk majoritet. Personligen är jag övertygad om att Obama sköter detta (om det sker) på ett bättre sätt än trion Bush, Cheney och Rumsfeldt

Afrikas horn

I somalia råder ett inbördesskrig sedan 20 år tillbaka. Somalia är även ett av världens absolut fattigaste länder, där hunger, vattenbrist och lätt botliga sjukdomar är vanliga dödsorsaker (vilket lett till att medianåldern i landet är 17.6 år). När somalia förekommer i västlig media är det i regel tokiga muslimska pirater, jihadister, muslimska terrosister etc, som vi får höra om.

Det är sorgligt att när människor svälter ihjäl, när en enorm desperation breder ut sig bland miljontals människor, så är allt vi får höra att dom är terrorister, extremister och islamister. Att det nu från väst ska skickas 250 miljoner dollar till landet - inte för att hjälpa dom fattiga i massvälten/barnen som dör/civila i kriget/etc - utan för att bygga upp en betald kustbevakning som enbart ska skydda västs handelsbåtar från pirater, får en verkligen att undra över hur beslutsfattare är funtade.

Slutsatsen: det finns inget i somalia som intresserar väst, det spelar ingen roll hur dom svälter ihjäl, krigar ihjäl sig, dör av sjukdomar etc - så länge dom inte lägger sig i handelsrutten utanför deras kust (dvs i vatten där dessa "pirater" tidigare fiskade för att överleva). Då blir det ett jävla liv och de galna muslimska terroristerna (som försöker överleva efter att västs fiskeflottor snor all fisk) ska slaktas med moderna vapen.