Italien, ett land på väg ner längs floden Styx?

En kvinnlig Italiensk PhD med namn Claudia Basta, verksam vid något tekniskt universitet i Nederländerna skriver om sitt hemland Italien. Hon skriver om korrumption i Italien ur en historisk kontext, där sedan länge vägen till framgång går via korrumption, vare sig det handlar om att söka en professur eller öppna en liten butik. Det var även denna korrumption som gav Berlusconi möjlighet att ta makten. Det berlusconi gjorde i Italen när han fick makten, säger Basta, är att han

shifted the attention of citizens from the real to the fake monsters: judges, parliamentary opponents and non-aligned media. With the help of his communication empire, Mr Berlusconi converted the most serious problems of our nation into a sort of “cultural normality”. It is “normal” to help a young girl to realise her dreams of a career in show business; it is “normal” to shout at judges who have offended his integrity, it is “normal” to de-legitimise parliament; and it is “normal” to own significant shares in companies managed by his son, daughter and friends.

Resultatet av Berlusconi är, enligt basta, att utifrån sett ser Italien ut som ett sjukt land där talangerna av alla olika kategorier flyr. Och ingen vågar protestera mot Berlusconi för att han svartmålar en, genom sin enorma media-makt, som en kommunist eller som psykiskt sjuk.

Ett par insändare från italienare publiceras under denna artikel, som alla har samma budska: att en populistisk, antidemokratisk invandrarfientlig fascism håller på att breda ut sig i Italien. En av insändarna avslutar med

Please keep an eye on Italy. We feel the danger.

Jag vet inte om det är så sjukt, liknande trender ser vi i övriga europa också. I synnerhet i Danmark där dom som kallar sig liberalerna är extremt främlingsfientliga och påstår att sharialagar snart (om vi inte gör något!) införs i Sverige och Danmark. Helt enkelt är högerpopulismen och facismen på väg tillbaka i europa. Det hade nog varit med rabalder om någon vänsterideologisk rörelse började få fotfäste.

Aid or not?

Iom att en kvinnlig ekonom, ursprungligen fån Zambia, med namnet Dambisa Moyo (bla valt till en av 2009 års viktigaste människor enligt Times, och sitter i styrelsen i Lundin oil) nyligen släppte en bok med namnet Dead aid har en tung debatt tagit fart angående biståndet. Jag kommer att öka på denna post med artiklar och kommertarer som rör och bidrar till förståelsen av bistånd.

I någon internettidning, Huffington post, sker debatten för fulla muggar mellan väldigt inflytelserika ekonomer/utvecklingsekonomer, beslutsfattare, biståndsarbetare etc

1, Dead Aid: The Wrong Prescription for Africa
2, Dambisa Moyo and Why Western Aid is Killing Africa
3, Is Aid Really "Dead"?
3, Why Dead Aid is Dead Wrong
5, Aid Ironies Jeffrey Sachs ger sig in och sågar Moyo och ger även Easterly en rejäl känga.
6, Sachs Ironies: Why Critics are Better for Foreign Aid than Apologists Easterly sparkar tillbaka.
7, Aid Ironies: A Response to Jeffrey Sachs Moyo själv ger sig in i debatten och ger sig på Sachs i synnerhet
8, Moyo's Confused Attack on Aid for Africa Sachs svarar och ger tillbaka.
9, Geography Lessons: Correcting Sachs on African Economic Development Easterly svarar att ibland har Sachs fel och ibland har han mycket fel.

Balsam för själen!!

John Taylor, en välkänd ekonom (taylor regeln, för er som läst GK i nationalekonomi, och republikan, bla rådgivare åt Bush den äldre), har skrivit en analys i FT där han använder samma argumentation som Anders Borg angående statens finanser. Hans tes överlag är (i)

I believe the risk posed by this debt is systemic and could do more damage to the economy than the recent financial crisis.

Artikeln är skriven i polemik mot Obama, demokrataterna och socialdemokraterna i allmänhet, som, förenklat, världen över, vill expandera statens utgifter i kristid för att dämpa nedgångarna i efterfrågan (keynesianismen). Nu är en sådan kristid, och en expansion leder oundvikligen till temporära budgetunderskott. För att sätta budgetunderskotten i relation till något greppbart används vanligen BNP och hans tes över hur denna relation kan förändras med hjälp av inflationen, som ökar priser över tid låter så här (ii)

So how else can debt service payments be brought down as a share of GDP? Inflation will do it. But how much? To bring the debt-to-GDP ratio down to the same level as at the end of 2008 would take a doubling of prices. That 100 per cent increase would make nominal GDP twice as high and thus cut the debt-to-GDP ratio in half, back to 41 from 82 per cent. A 100 per cent increase in the price level means about 10 per cent inflation for 10 years.

Sen är det en massa sifferexercis i resten av artikeln.

Någon dag senare svarade en civil insändare med en rättelse. Jag kopierar hela här nedan:

Sir, John Taylor describes how inflation will bring down the federal debt-to-GDP ratio (“Exploding debt threatens America”, Comment, May 27) but his arithmetic is wrong.Ten per cent year-on-year inflation would result in 259 per cent increases in price in 10 years, not 100 per cent as he states. Surely as a professor of economics he is aware of the “rule of 72” whereby “only” 7.2 per cent inflation would result in a doubling of prices every 10 years. If he indeed knows this then he intentionally misleads; if he doesn’t then the Hoover Institution, of which he is a senior fellow, needs to enlist a more competent mouthpiece to promote their right-wing ideology.

Och vart kommer balsam för själen in? Jo, när en professor av allra högsta rang i ekonomi vid ett amerikanskt elituniversitet tänker fel på inflationseffekter över tid, inger det hopp hos oss dödliga:) Professorn har räknat med multiplikation, när han borde har räknat med potenser.
(1.1)^10=2.59 som då gånger 100 blir 259%. Det ska bli intressant imorgon, då det skulle förvåna mig om Taylor inte svarar med något halt ål-inlägg.

Libanon

De enstaka gångerna som demokratiska val äger rum i mellanöstern, passar oftast inte resultatet för beslutsfattare i väst (US). Om detta skriver Raula Khalaf en bra analys av i FT där hon misstänker att oppositionen, med Hizbollah i spetsen, kommer att peta ner det nu regerande, relativt västvänliga, partiet. Kontentan är att denna gång måste västvärlden verkligen respektera det demokratiska valets utgång, även om resultaten ogillas - annars får hyckleriet enbart ett tydligare ansikte. Enligt skribenten så har europa insett detta i högre grad än US och hon ber att US (obama) inte ska isolera den blivande regeringen, som någon sorts obehaglig repris av vad som skedde i palestina då Hamas fick demokratisk majoritet. Personligen är jag övertygad om att Obama sköter detta (om det sker) på ett bättre sätt än trion Bush, Cheney och Rumsfeldt

Afrikas horn

I somalia råder ett inbördesskrig sedan 20 år tillbaka. Somalia är även ett av världens absolut fattigaste länder, där hunger, vattenbrist och lätt botliga sjukdomar är vanliga dödsorsaker (vilket lett till att medianåldern i landet är 17.6 år). När somalia förekommer i västlig media är det i regel tokiga muslimska pirater, jihadister, muslimska terrosister etc, som vi får höra om.

Det är sorgligt att när människor svälter ihjäl, när en enorm desperation breder ut sig bland miljontals människor, så är allt vi får höra att dom är terrorister, extremister och islamister. Att det nu från väst ska skickas 250 miljoner dollar till landet - inte för att hjälpa dom fattiga i massvälten/barnen som dör/civila i kriget/etc - utan för att bygga upp en betald kustbevakning som enbart ska skydda västs handelsbåtar från pirater, får en verkligen att undra över hur beslutsfattare är funtade.

Slutsatsen: det finns inget i somalia som intresserar väst, det spelar ingen roll hur dom svälter ihjäl, krigar ihjäl sig, dör av sjukdomar etc - så länge dom inte lägger sig i handelsrutten utanför deras kust (dvs i vatten där dessa "pirater" tidigare fiskade för att överleva). Då blir det ett jävla liv och de galna muslimska terroristerna (som försöker överleva efter att västs fiskeflottor snor all fisk) ska slaktas med moderna vapen.

After deleveraging pain, the middle class-power surge

En reflektion över financiella tidens heltäckande men ibland abstrakta serie med analyser över vad som sker med kapitalismen och dess framtid.

Någon PhD student på Princeton skriver att:

vi alla nu vet att liberaliseringen av finansmarknaden (och andra marknader) sedan 1980-talet har producerat fram en era av hävstängseffekt, en era då kapitalägande belönats oproportionellt...

Detta har lett till att sedan 80-talet (=då Reagan, Thatcher och neoklassisk nationalekonomi har dominerat), har klyftorna ökat drastiskt mellan länder och inom länder världen över (i övriga länder genom de två världsekonomi-oganisationernas krav på liberalisering). För 25 år sedan i US tjänade den rikaste 1% av människorna ca 10% av alla inkomster - denna siffra ligger nu på över 22%, vilket motsvarar 20-talet i amerika då det inte fanns någon offentlig sektor eller socialförsäkringar att tala om.

Enligt artikelförfattaren har även denna utveckling lett till att de finansiella eliterna/krafterna fått ett reelt inflytande över politiken, som saknar motstycke i historien.

Ett stycke intervju om bistånd (6 min)

Sachs förklarar här bla. att

under ett år spenderar pentagon mer än allt bistånd som världen gett till afrika genom alla tider. Stimulanspaketet som nyligen gick igenom i US, på 780 miljrder dollar, är mer än hela världen någonsin givit i bistånd till afrika.

Sedan fortsätter han med andra intressanta kommentarer.

Mario Montis Inlägg i dagens FT är intressant. Om världsekonomin är i kris så är marknadsekonomin i en än större kris. Det är helt enkelt inte ok att den dominerande Anglosaxiska synen på ekonomin har fått dominera helt (sedan 80-talet), då den genererat oacceptabla klyfrot mellan länder och inom länder, och att massiva resurser har tillförts den finansiella sektorn, vars egentliga bidrag till den reala ekonomin är ifrågasatt. Han skriver att det blir ett viktigt test för marknadsekonomin och även för demokratin, att handskas med dessa frågor. Efter en kort diskussion om post-finanskris och att världen (typ i något avseende) tagit ett litet steg åt vänster, skriver han att "social market economies" (Sve. Nor., Tysk., Fra. etc.) inte får känna sig för stolta, och att anglosaxiska länder (USA., Engl., Irland etc.) inte ska skämmas. I fallet med "social market economies" har dom ju själva följt med de liberala konkurrens-strömningarna sedan 80-talet. Sedan kommer ett intressant stycke:

The social market countries complain, also rightly, that the long-standing opposition by the Anglo-Saxon countries and new member states to any form of tax co-ordination makes it hard for them to meet social objectives through their budgets. Tax receipts, curtailed by tax competition, often do not allow the funding of social programmes. In addition, mobile tax bases - capital, corporations, skilled professionals - tend to move to countries with favourable tax regimes, thus driving a race to the bottom as regards tax rates.

Han påstår alltså att det finns ett allmänt "race to the bottom", vad gäller skatter, pga att locka till sig olika former av kapital. Skatter kanske skulle samordnas i ett större sammanhang än nationalstaten?

Skatteintäkter och inkomstfördelning

Clive Crook refererar i en analys till ett OECD-dokument, och beskriver att den svenska staten tar 27% av sina skatteintäkter från den decilen med högst inkomst (den tiondelen med högst inkomst i landet), medan den amerikanska tar 45% av samma decil. Resterande länder i europa verkar ligga där någonstans mellan dessa procentsatser.

Med tanke på Obamas initialt väldigt kostsamma hälsovårdsreformer (och påkostade bail-outs till finanssystemet), undrar Clive hur länge Obama kan hålla sitt löfte om att höja skatterna med "inte en cent", för de allra flesta amerikaner. Clive tycker, som jag förstår det, att medelklassen är oproportionellt snällt beskattad.

Den (fd) okrönde konungen av penningpolitik

Alan greenspan skriver om finansmarknaden i FT. Den moderna finansiella, matematiska riskanalysen som utvecklades vid Chicagos universitet under 50-talet, och som belönats med Nobelpris, bygger på ett centralt men felaktigt antagande:

That the enlighted selfinterest of owners and managers of financial institutions would lead them to maintain a sufficient buffer against insolvencyby actively monitoring their firms capital and risk positions

Vidare, en av de allra mest dentrala delarna av den ekonomiska teorin om den fria marknaden Handlar om hur konkurrensen ska fungera. Företag som inte tillgodoser sina kunder behov på ett tillfredsställande sätt ska gå under och ersättas med nya, effektivare och bättre företag. Vad vi nu ser på den financiella marknaden är att det inte alls fungerar på detta sättet. Att låta till exempel stora banker eller det stora försäkringsbolaget AIG gå under skulle sätta hela marknaden under en systematisk risk att fallera och dra med sig allt och alla. Enskilda företag och banker är helt enkelt för stora för att falla och staten måste gå in och se till att detta inte sker. Signalerna detta sänder till dom som styr över dessa företag är tydliga: även om ni går i konkurs så får ni vara kvar med hjälp av skattepengar (Moral hazard).

Lösningen, skriver Greenspan:

... is to have graduated regulatory capital requirements to discourage them from becoming too big ...

Sedan går han vidare till att förklara att bubblor enbart kan uppkomma ur

...prolonged periods of prosperity, damped inflasion and low long-term interest rates. Euphoria-driven bubbles do not arise in inflation-racked or unsuccessful economies. I do not recall bubbles in the former Soviet Union.

Och att:

Once bubbles emerge out of an exeptionally positive economic enviroment, an inbred propensity of human nature fosters speculative fever built on itself, seeking new unexplored, leveraged areas of profit. Morgage backed securities where sliced into collateral debt obligations and then into CDOs squared. Speculative fever creates new avenues of excess until the house of cards collapses.

Pappa, förklara för mig, vad exakt är ett derivat?

Den 26 mars skriver James Carlville en artikel i FT där han behandlar, som diskussionen för tillfället ser ut i amerika, huruvida Barack Obama är bra på att kommunicera med folket eller ej.

Han gör en bra poäng av att tidigare presidenter har haft andra saker att förmedla för att få igenom sin tids politiska beslut. Ronald Reagan ökade försvarsutgifter drastiskt (med skräcktal om Soviet). Bill Clinton behövde minska underskottet i balansräkninen och gjorde det genom att tala om räntor, inflation etc.- saker som folk kan relatera till. G.W.Bush ansåg sig behöva bomba ett par muslimska länder och använde sig av 11 september och tal om det moraliska valet mellan ondska och godhet.

Att sedan ta steget till att förklara varför staten/skattebetalarna ska köpa bankernas "toxic assets" är lite svårare. De flesta skulle nog inte köpa något toxic-"sedan spelar det ingen roll vad det står".

När George Bush gjorde ett försök att förklara hela bail-outen för presskåren lät det så här:

If money isnt loosened upp this sucker could go down

Carville kommer fram till att derivat är något som egentligen bara skaparna av derivaten har koll på fullt ut. Säljarna visste inte vad de sålde, köparna visste inte vad de köpte och försäkringsbolagen visste inte vad de försäkrade.

Han avslutar med att föreslå ett litet experiment. Fråga en ingenjör vad en bro är. Eller fråga en doktor vad en operation är. Sedan, gå in på en bank och fråga mannen eller kvinnan i kassan vad ett finansiellt derivat är.