Mario Montis Inlägg i dagens FT är intressant. Om världsekonomin är i kris så är marknadsekonomin i en än större kris. Det är helt enkelt inte ok att den dominerande Anglosaxiska synen på ekonomin har fått dominera helt (sedan 80-talet), då den genererat oacceptabla klyfrot mellan länder och inom länder, och att massiva resurser har tillförts den finansiella sektorn, vars egentliga bidrag till den reala ekonomin är ifrågasatt. Han skriver att det blir ett viktigt test för marknadsekonomin och även för demokratin, att handskas med dessa frågor. Efter en kort diskussion om post-finanskris och att världen (typ i något avseende) tagit ett litet steg åt vänster, skriver han att "social market economies" (Sve. Nor., Tysk., Fra. etc.) inte får känna sig för stolta, och att anglosaxiska länder (USA., Engl., Irland etc.) inte ska skämmas. I fallet med "social market economies" har dom ju själva följt med de liberala konkurrens-strömningarna sedan 80-talet. Sedan kommer ett intressant stycke:

The social market countries complain, also rightly, that the long-standing opposition by the Anglo-Saxon countries and new member states to any form of tax co-ordination makes it hard for them to meet social objectives through their budgets. Tax receipts, curtailed by tax competition, often do not allow the funding of social programmes. In addition, mobile tax bases - capital, corporations, skilled professionals - tend to move to countries with favourable tax regimes, thus driving a race to the bottom as regards tax rates.

Han påstår alltså att det finns ett allmänt "race to the bottom", vad gäller skatter, pga att locka till sig olika former av kapital. Skatter kanske skulle samordnas i ett större sammanhang än nationalstaten?