sakunomics minne

Italien, ett land på väg ner längs floden Styx?

2009-05-31T08:37:00.000-07:00

En kvinnlig Italiensk PhD med namn Claudia Basta, verksam vid något tekniskt universitet i Nederländerna skriver om sitt hemland Italien. Hon skriver om korrumption i Italien ur en historisk kontext, där sedan länge vägen till framgång går via korrumption, vare sig det handlar om att söka en professur eller öppna en liten butik. Det var även denna korrumption som gav Berlusconi möjlighet att ta makten. Det berlusconi gjorde i Italen när han fick makten, säger Basta, är att han

shifted the attention of citizens from the real to the fake monsters: judges, parliamentary opponents and non-aligned media. With the help of his communication empire, Mr Berlusconi converted the most serious problems of our nation into a sort of “cultural normality”. It is “normal” to help a young girl to realise her dreams of a career in show business; it is “normal” to shout at judges who have offended his integrity, it is “normal” to de-legitimise parliament; and it is “normal” to own significant shares in companies managed by his son, daughter and friends.

Resultatet av Berlusconi är, enligt basta, att utifrån sett ser Italien ut som ett sjukt land där talangerna av alla olika kategorier flyr. Och ingen vågar protestera mot Berlusconi för att han svartmålar en, genom sin enorma media-makt, som en kommunist eller som psykiskt sjuk.

Ett par insändare från italienare publiceras under denna artikel, som alla har samma budska: att en populistisk, antidemokratisk invandrarfientlig fascism håller på att breda ut sig i Italien. En av insändarna avslutar med

Please keep an eye on Italy. We feel the danger.

Jag vet inte om det är så sjukt, liknande trender ser vi i övriga europa också. I synnerhet i Danmark där dom som kallar sig liberalerna är extremt främlingsfientliga och påstår att sharialagar snart (om vi inte gör något!) införs i Sverige och Danmark. Helt enkelt är högerpopulismen och facismen på väg tillbaka i europa. Det hade nog varit med rabalder om någon vänsterideologisk rörelse började få fotfäste.

Aid or not?

2009-05-31T08:01:00.000-07:00

Iom att en kvinnlig ekonom, ursprungligen fån Zambia, med namnet Dambisa Moyo (bla valt till en av 2009 års viktigaste människor enligt Times, och sitter i styrelsen i Lundin oil) nyligen släppte en bok med namnet Dead aid har en tung debatt tagit fart angående biståndet. Jag kommer att öka på denna post med artiklar och kommertarer som rör och bidrar till förståelsen av bistånd.

I någon internettidning, Huffington post, sker debatten för fulla muggar mellan väldigt inflytelserika ekonomer/utvecklingsekonomer, beslutsfattare, biståndsarbetare etc

1, Dead Aid: The Wrong Prescription for Africa
2, Dambisa Moyo and Why Western Aid is Killing Africa
3, Is Aid Really "Dead"?
3, Why Dead Aid is Dead Wrong
5, Aid Ironies Jeffrey Sachs ger sig in och sågar Moyo och ger även Easterly en rejäl känga.
6, Sachs Ironies: Why Critics are Better for Foreign Aid than Apologists Easterly sparkar tillbaka.
7, Aid Ironies: A Response to Jeffrey Sachs Moyo själv ger sig in i debatten och ger sig på Sachs i synnerhet
8, Moyo's Confused Attack on Aid for Africa Sachs svarar och ger tillbaka.
9, Geography Lessons: Correcting Sachs on African Economic Development Easterly svarar att ibland har Sachs fel och ibland har han mycket fel.

Balsam för själen!!

2009-05-31T07:20:00.000-07:00

John Taylor, en välkänd ekonom (taylor regeln, för er som läst GK i nationalekonomi, och republikan, bla rådgivare åt Bush den äldre), har skrivit en analys i FT där han använder samma argumentation som Anders Borg angående statens finanser. Hans tes överlag är (i)

I believe the risk posed by this debt is systemic and could do more damage to the economy than the recent financial crisis.

Artikeln är skriven i polemik mot Obama, demokrataterna och socialdemokraterna i allmänhet, som, förenklat, världen över, vill expandera statens utgifter i kristid för att dämpa nedgångarna i efterfrågan (keynesianismen). Nu är en sådan kristid, och en expansion leder oundvikligen till temporära budgetunderskott. För att sätta budgetunderskotten i relation till något greppbart används vanligen BNP och hans tes över hur denna relation kan förändras med hjälp av inflationen, som ökar priser över tid låter så här (ii)

So how else can debt service payments be brought down as a share of GDP? Inflation will do it. But how much? To bring the debt-to-GDP ratio down to the same level as at the end of 2008 would take a doubling of prices. That 100 per cent increase would make nominal GDP twice as high and thus cut the debt-to-GDP ratio in half, back to 41 from 82 per cent. A 100 per cent increase in the price level means about 10 per cent inflation for 10 years.

Sen är det en massa sifferexercis i resten av artikeln.

Någon dag senare svarade en civil insändare med en rättelse. Jag kopierar hela här nedan:

Sir, John Taylor describes how inflation will bring down the federal debt-to-GDP ratio (“Exploding debt threatens America”, Comment, May 27) but his arithmetic is wrong.Ten per cent year-on-year inflation would result in 259 per cent increases in price in 10 years, not 100 per cent as he states. Surely as a professor of economics he is aware of the “rule of 72” whereby “only” 7.2 per cent inflation would result in a doubling of prices every 10 years. If he indeed knows this then he intentionally misleads; if he doesn’t then the Hoover Institution, of which he is a senior fellow, needs to enlist a more competent mouthpiece to promote their right-wing ideology.

Och vart kommer balsam för själen in? Jo, när en professor av allra högsta rang i ekonomi vid ett amerikanskt elituniversitet tänker fel på inflationseffekter över tid, inger det hopp hos oss dödliga:) Professorn har räknat med multiplikation, när han borde har räknat med potenser.
(1.1)^10=2.59 som då gånger 100 blir 259%. Det ska bli intressant imorgon, då det skulle förvåna mig om Taylor inte svarar med något halt ål-inlägg.

Libanon

2009-05-31T07:01:00.000-07:00

De enstaka gångerna som demokratiska val äger rum i mellanöstern, passar oftast inte resultatet för beslutsfattare i väst (US). Om detta skriver Raula Khalaf en bra analys av i FT där hon misstänker att oppositionen, med Hizbollah i spetsen, kommer att peta ner det nu regerande, relativt västvänliga, partiet. Kontentan är att denna gång måste västvärlden verkligen respektera det demokratiska valets utgång, även om resultaten ogillas - annars får hyckleriet enbart ett tydligare ansikte. Enligt skribenten så har europa insett detta i högre grad än US och hon ber att US (obama) inte ska isolera den blivande regeringen, som någon sorts obehaglig repris av vad som skedde i palestina då Hamas fick demokratisk majoritet. Personligen är jag övertygad om att Obama sköter detta (om det sker) på ett bättre sätt än trion Bush, Cheney och Rumsfeldt

Afrikas horn

2009-05-11T00:34:00.000-07:00

I somalia råder ett inbördesskrig sedan 20 år tillbaka. Somalia är även ett av världens absolut fattigaste länder, där hunger, vattenbrist och lätt botliga sjukdomar är vanliga dödsorsaker (vilket lett till att medianåldern i landet är 17.6 år). När somalia förekommer i västlig media är det i regel tokiga muslimska pirater, jihadister, muslimska terrosister etc, som vi får höra om.

Det är sorgligt att när människor svälter ihjäl, när en enorm desperation breder ut sig bland miljontals människor, så är allt vi får höra att dom är terrorister, extremister och islamister. Att det nu från väst ska skickas 250 miljoner dollar till landet - inte för att hjälpa dom fattiga i massvälten/barnen som dör/civila i kriget/etc - utan för att bygga upp en betald kustbevakning som enbart ska skydda västs handelsbåtar från pirater, får en verkligen att undra över hur beslutsfattare är funtade.

Slutsatsen: det finns inget i somalia som intresserar väst, det spelar ingen roll hur dom svälter ihjäl, krigar ihjäl sig, dör av sjukdomar etc - så länge dom inte lägger sig i handelsrutten utanför deras kust (dvs i vatten där dessa "pirater" tidigare fiskade för att överleva). Då blir det ett jävla liv och de galna muslimska terroristerna (som försöker överleva efter att västs fiskeflottor snor all fisk) ska slaktas med moderna vapen.

After deleveraging pain, the middle class-power surge

2009-04-22T04:55:00.000-07:00

En reflektion över financiella tidens heltäckande men ibland abstrakta serie med analyser över vad som sker med kapitalismen och dess framtid.

Någon PhD student på Princeton skriver att:

vi alla nu vet att liberaliseringen av finansmarknaden (och andra marknader) sedan 1980-talet har producerat fram en era av hävstängseffekt, en era då kapitalägande belönats oproportionellt...

Detta har lett till att sedan 80-talet (=då Reagan, Thatcher och neoklassisk nationalekonomi har dominerat), har klyftorna ökat drastiskt mellan länder och inom länder världen över (i övriga länder genom de två världsekonomi-oganisationernas krav på liberalisering). För 25 år sedan i US tjänade den rikaste 1% av människorna ca 10% av alla inkomster - denna siffra ligger nu på över 22%, vilket motsvarar 20-talet i amerika då det inte fanns någon offentlig sektor eller socialförsäkringar att tala om.

Enligt artikelförfattaren har även denna utveckling lett till att de finansiella eliterna/krafterna fått ett reelt inflytande över politiken, som saknar motstycke i historien.

Ett stycke intervju om bistånd (6 min)

2009-04-22T03:26:00.000-07:00

Sachs förklarar här bla. att

under ett år spenderar pentagon mer än allt bistånd som världen gett till afrika genom alla tider. Stimulanspaketet som nyligen gick igenom i US, på 780 miljrder dollar, är mer än hela världen någonsin givit i bistånd till afrika.

Sedan fortsätter han med andra intressanta kommentarer.

2009-04-06T13:54:00.000-07:00

Mario Montis Inlägg i dagens FT är intressant. Om världsekonomin är i kris så är marknadsekonomin i en än större kris. Det är helt enkelt inte ok att den dominerande Anglosaxiska synen på ekonomin har fått dominera helt (sedan 80-talet), då den genererat oacceptabla klyfrot mellan länder och inom länder, och att massiva resurser har tillförts den finansiella sektorn, vars egentliga bidrag till den reala ekonomin är ifrågasatt. Han skriver att det blir ett viktigt test för marknadsekonomin och även för demokratin, att handskas med dessa frågor. Efter en kort diskussion om post-finanskris och att världen (typ i något avseende) tagit ett litet steg åt vänster, skriver han att "social market economies" (Sve. Nor., Tysk., Fra. etc.) inte får känna sig för stolta, och att anglosaxiska länder (USA., Engl., Irland etc.) inte ska skämmas. I fallet med "social market economies" har dom ju själva följt med de liberala konkurrens-strömningarna sedan 80-talet. Sedan kommer ett intressant stycke:

The social market countries complain, also rightly, that the long-standing opposition by the Anglo-Saxon countries and new member states to any form of tax co-ordination makes it hard for them to meet social objectives through their budgets. Tax receipts, curtailed by tax competition, often do not allow the funding of social programmes. In addition, mobile tax bases - capital, corporations, skilled professionals - tend to move to countries with favourable tax regimes, thus driving a race to the bottom as regards tax rates.

Han påstår alltså att det finns ett allmänt "race to the bottom", vad gäller skatter, pga att locka till sig olika former av kapital. Skatter kanske skulle samordnas i ett större sammanhang än nationalstaten?

Skatteintäkter och inkomstfördelning

2009-04-06T13:30:00.000-07:00

Clive Crook refererar i en analys till ett OECD-dokument, och beskriver att den svenska staten tar 27% av sina skatteintäkter från den decilen med högst inkomst (den tiondelen med högst inkomst i landet), medan den amerikanska tar 45% av samma decil. Resterande länder i europa verkar ligga där någonstans mellan dessa procentsatser.

Med tanke på Obamas initialt väldigt kostsamma hälsovårdsreformer (och påkostade bail-outs till finanssystemet), undrar Clive hur länge Obama kan hålla sitt löfte om att höja skatterna med "inte en cent", för de allra flesta amerikaner. Clive tycker, som jag förstår det, att medelklassen är oproportionellt snällt beskattad.

Den (fd) okrönde konungen av penningpolitik

2009-03-29T15:55:00.000-07:00

Alan greenspan skriver om finansmarknaden i FT. Den moderna finansiella, matematiska riskanalysen som utvecklades vid Chicagos universitet under 50-talet, och som belönats med Nobelpris, bygger på ett centralt men felaktigt antagande:

That the enlighted selfinterest of owners and managers of financial institutions would lead them to maintain a sufficient buffer against insolvencyby actively monitoring their firms capital and risk positions

Vidare, en av de allra mest dentrala delarna av den ekonomiska teorin om den fria marknaden Handlar om hur konkurrensen ska fungera. Företag som inte tillgodoser sina kunder behov på ett tillfredsställande sätt ska gå under och ersättas med nya, effektivare och bättre företag. Vad vi nu ser på den financiella marknaden är att det inte alls fungerar på detta sättet. Att låta till exempel stora banker eller det stora försäkringsbolaget AIG gå under skulle sätta hela marknaden under en systematisk risk att fallera och dra med sig allt och alla. Enskilda företag och banker är helt enkelt för stora för att falla och staten måste gå in och se till att detta inte sker. Signalerna detta sänder till dom som styr över dessa företag är tydliga: även om ni går i konkurs så får ni vara kvar med hjälp av skattepengar (Moral hazard).

Lösningen, skriver Greenspan:

... is to have graduated regulatory capital requirements to discourage them from becoming too big ...

Sedan går han vidare till att förklara att bubblor enbart kan uppkomma ur

...prolonged periods of prosperity, damped inflasion and low long-term interest rates. Euphoria-driven bubbles do not arise in inflation-racked or unsuccessful economies. I do not recall bubbles in the former Soviet Union.

Och att:

Once bubbles emerge out of an exeptionally positive economic enviroment, an inbred propensity of human nature fosters speculative fever built on itself, seeking new unexplored, leveraged areas of profit. Morgage backed securities where sliced into collateral debt obligations and then into CDOs squared. Speculative fever creates new avenues of excess until the house of cards collapses.

Pappa, förklara för mig, vad exakt är ett derivat?

2009-03-29T14:00:00.000-07:00

Den 26 mars skriver James Carlville en artikel i FT där han behandlar, som diskussionen för tillfället ser ut i amerika, huruvida Barack Obama är bra på att kommunicera med folket eller ej.

Han gör en bra poäng av att tidigare presidenter har haft andra saker att förmedla för att få igenom sin tids politiska beslut. Ronald Reagan ökade försvarsutgifter drastiskt (med skräcktal om Soviet). Bill Clinton behövde minska underskottet i balansräkninen och gjorde det genom att tala om räntor, inflation etc.- saker som folk kan relatera till. G.W.Bush ansåg sig behöva bomba ett par muslimska länder och använde sig av 11 september och tal om det moraliska valet mellan ondska och godhet.

Att sedan ta steget till att förklara varför staten/skattebetalarna ska köpa bankernas "toxic assets" är lite svårare. De flesta skulle nog inte köpa något toxic-"sedan spelar det ingen roll vad det står".

När George Bush gjorde ett försök att förklara hela bail-outen för presskåren lät det så här:

If money isnt loosened upp this sucker could go down

Carville kommer fram till att derivat är något som egentligen bara skaparna av derivaten har koll på fullt ut. Säljarna visste inte vad de sålde, köparna visste inte vad de köpte och försäkringsbolagen visste inte vad de försäkrade.

Han avslutar med att föreslå ett litet experiment. Fråga en ingenjör vad en bro är. Eller fråga en doktor vad en operation är. Sedan, gå in på en bank och fråga mannen eller kvinnan i kassan vad ett finansiellt derivat är.

Ekonomiska kriser*

2008-08-19T12:37:00.000-07:00

* Detta inlägg är otroligt intressant. Tyvärr kommer man bara åt studien om man betalar, vilket inte jag kan göra, så jag tar detta inlägg rakt av från en annan blogg

"En ny uppsats av Robert Barro och José Ursúa, “Macroeconomic Crises Since 1870”, innehåller hur mycket intressant som helst. Låt mig ge några smakprov.

-De undersöker ekonomiska kriser (definierade som fall i real BNP per capita med minst tio procent) och finner att sannolikheten för en sådan är cirka 3,5 procent per år, att den genomsnittliga nedgången ligger på cirka 22 procent och att den genomsnittliga varaktigheten är 3,5 år.

-Mellan 1870 och 2006 har 148 ekonomiska kriser (enligt definitionen i punkt 1) identifierats i drygt 30 undersökta länder.

-Sveriges genomsnittliga tillväxttakt i real BNP per capita 1870—2006 har varit 2,3 procent. Det gör oss till det femte snabbast växande OECD-landet under denna period (Japan, Island, Finland och Norge växte snabbare). Genomsnittet för OECD-länder (21 stycken) är 2,05 procent, och för icke-OECD-länder (10 stycken) 1,99 procent.

-Sverige har haft tre ekonomiska kriser (definierade som i punkt 1) sedan 1870: en med botten 1918 (-15 procent), en med botten 1921 (-10,8 procent) och en med botten 1941 (-9,5 procent). Sedan dess har vi inte haft några kriser av detta slag. 1990-talskrisen var allvarlig men inte lika allvarlig som dessa.

En lärdom är att kriser kommer och går och att vi trots allt har haft en rätt fantastisk välståndsutveckling över en längre tidsperiod. Det är lätt att glömma bort när konjunktursvängningar står i fokus, i media och politisk debatt. Se bara på utvecklingen i diagrammet ovan."

om doha-rundan

2008-08-06T05:12:00.000-07:00

Stämmer det att en avslutad Doha, "utvecklingsrunda", leder till att hundra miljontals människor tar sig ur fattigdom eller stämmer det att en (som nu) en ej avklarad leder - som ledarskribenter basunerat ut i samtliga (väst) länders morgontidningar: till en nära total ödeläggelse av det globala handelssystemet med desillusionering i syd och protektionism i nord som följd?
Frågan ställde Harvardekonomen Dani Rodrik i en artikel nyligen

Det är sant skriver han, att jordbruksstödet i väst, tenderar att pressa ner världspriserna, tillsammans med u-landjordbrukares inkomster, men denna prisminskning är förhållandevis liten. Högst några procent, vilket t ex inte är mycket alls i förhållande till de volatila prisstegringarna vi nu ser på världsmarknaden.

Rodrik konstaterar att medan högre priser på jordbruksprodukter gynnar jordbrukare är det den fattiga delen av befolkningen som bor i städerna som är förlorarna.

(Att många f.d exporterande länder av jordbruksprodukter nu anammar exportrestiktioner är en följd av teorin om den "relativa knappheten" av mat. Ett land som exporterar mat möter en enorm global efterfrågefunktion (som tenderar att driva upp priserna), för att minska efterfrågan sluts gränsen med hjälp av handelshinder och efterfrågan och priset dras ned. Kontentan är att när ett exporterande land öppnar för friare handel drivs de relativa inhemska priserna upp (på varan) pga ökad efterfrågan (vilket är bra för producenterna inom landet men inte bra för konsumenterna inom landet. Konsumenterna i detta fallet, när det handlar om matproduktion, är, lite förenklat, de människorna som bor i städerna)).*

Det är inte lätt att klämma in att doha-rundan skulle lyfta hundra miljontals människor ur fattigdom, snarare är det en mix: vissa skulle vi fattigare och andra rikare. Men en sak är säker enligt Rodrik, att de stora vinnarna av ett totalt slut för de enorma subventionerna i väst (dvs CAP, som står för 44% av hela EUs budget och finansieras av skattepengar från medlemsländerna), är skattebetalarna och konsumenterna i väst.

Att avskaffa subventionerna för det västerländska jordbruket är alltså något som vi i väst kommer att tjäna på, så varför sker det inte? Och en bättre fråga, som Rodrik frågar sig, varför måste vi i väst bli mutade av de fattiga länderna (genom att de ska öppna upp och konkurrensursätta deras industri), för att vi ska göra något som gynnar oss och genererar en mixad bag för u-länderna. Ett svar på frågan är görmodligen att jordbrukare har oproportionellt mycket makt i samhället genom starka, samspelta lobbygrupper, samt att produktionen av mat är en känslig fråga som genererar svält om inte marknaden fungerar korrekt hela tiden (tänk krig, eller annat hemskt).

Dani avslutar med en förhållandevis positiv slutsats:
"So don’t cry for Doha. It never was a development round, and tomorrow’s world will hardly look any different from yesterday’s."

*Detta är alltså en parentes och står inte med i artikeln.

Denna bild stämmer överens med Alan Beattie´s något ödmjuka kommentar, Financial Times chefredaktör rörande världshandelsfrågor, dagen efter sammanbrottet:

"de allra fattigaste länderna i världen (...) skulle faktiskt kunna förlora som ett resultat av en överenskommelse."

Svd lämnar återigen

2008-07-30T02:56:00.000-07:00

plats åt Bitte Assarmo på brännpunkten, som benämner sig som Kulturskribent och samhällsdebattör. Vad som inte nämns är att hon är en konservativ katolik.

Vad hon är ute efter, som jag ser det, är att misstänkliggöra hbt-personer och hbt som fenomen. Först retar hon upp sig på ett citat från Tiina Rosenbergs öppningstal för pride-festivalen där Tiina tar ett kliv förbi det f.d uttalade kärleks-budskapet som hbt står för, och påpekar att viktigt också är:

"rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på"

Bitte kontrar i sin kristna sinnesförvirring:

"Med andra ord är det känslolösa knull som är modellen. Skamlösheten är det som eftersträvas. Och att bryta tabun och tänja gränser det allra viktigaste."

Och tillägger i nästa stycke:

"Herregud, så torftigt och trist det låter. Så mekaniskt."

Vart tog individualismen vägen? Gäller inte detta även när straighta människor har sex utan kärlek (det sker nog ganska ofta skulle jag tippa). Eller är det så att när hbt-personer utför dessa mekaniska handlingar smutsar dom ner samhället extra mycket?

Hon fortsätter sedan med att i artikeln klämma in två andra misstänkliggöranden, det första är att journalister har blivit påtvingade munkavel under festen och den andra (som är lite svårare att riktigt förstå) att:

"Det är ju ett faktum enligt Brå att sexrelaterade brott ökar. Och i längden blir det omöjligt att förneka ett möjligt samband mellan denna ökning och den rådande sexfixeringen i samhället – den hysteri som Priderörelsen varit med och skapat."

Med andra ord: denna fredliga, öppna festival driver hetrosexuella till att begå fler sexrelaterade brott. Det smartaste kanske skulle vara att verkligen få homosexuella att aldrig kliva ut ur garderoben (som under medeltiden eller i dagen Iran), så att inte hetrosexuella slår ihjäl andra och varandra? Säg det till påvens staff som med jämna mellanrum köper in små sex-pojkar till vatikanen. Snacka om att gripa efter exakt vad som helst för att smutskasta!

Hur stort är egentligen biståndet som väst delat ut till syd (och öst)?

2008-07-08T01:51:00.001-07:00

På senare tid har biståndet blivit rikligt ifrågasatt i västerländsk media. Liberala och konservativa tankesmedjor* har verkligen lyckats nå ut med sitt budskap till allmänheten, nämligen att 1) biståndet har varit enormt genom tiderna 2) att biståndet inte har hjälpt ett dugg 3) att biståndet generellt har stjälpt mer än det hjälpt. Jag borde tilllägga att hjärna nr 1 bakom kritiken är New York university-ekonomen Willian Easterly**, som till exemel har haft stort inflytande på Timbros ekonomer.

Så, hur stort är biståndet i monetära termer?

Bistånd till fattiga länder har förekommit i ungefär 50 år.
Den totala siffran i dollar är 2.3 trillioner ($2.3 000 000 000 000x6=sek13.8E13=sek13.8 000 000 000 000) under dessa 50 år.

Nu ska vi försöka reda ut denna sifferövning: denna siffra gäller alltså alla dollar från alla givare till alla mottagare under 50 års tid.
Under dessa 50 år har det således funnits ungefär 3 miljarder mottagare, vilket resulterar i att varje person, i snitt fått, köpkraftsjusterat*** (ppp), $15 (sek90) om året i bistånd.

Om detta skriver Sachs att:
Recognizing the enormous worldwide gains in literacy, lite expecancy, desease controll, reduced poverty, reduced fertility, school attendancy, HIV treatments and so on, one would think that aid outlays of $15 per person per year have surely been among the best bargains on the planet.

Vidare påpekar Sachs att $2.3 trillioner, under detta tidsspann, motsvarar 0.3% av västvärldens aggregerade inkomst. Det vill säga, om alla i världen fick sin lön i sek skulle denna siffra motsvara 30 öre per tjänade 100 kronor. Är detta mycket eller lite?

Ett sätt att få perspektiv på denna siffra är att ta summan, vilken USA spenderade på vapenindustrion under samma tid. USAs budget för vapentillverkning under samma tidsperiod låg på $17 trillioner, det vill säge 8 gånger det totala biståndet från alla länder i väst.

Enligt nobelpristagaren Stiglitz har Irakkriget hittills kostat de nordamerikanska skattebetalarna cirka $3 trillioner, det vill säga, även denna summa är mer än allt aggregerat bistånd genom tiderna.
------------------------------------------------------------------------------
*Här på sidan 2, finns en lista över några av världens mest inflytelserika tankesmedjor ("think tanks"), dock är de inte sorterade efter inflytande på denna sida, utan efter antal citeringar per $ i omsättning.

**Fortsättning följer angående detta, inom en snar framtid, då jag nyligen köpte Easterlys senaste bok, The white mans burden, där han med nya krafttag sågar biståndet med argument från lägret som förespråkar den fria marknaden.

***PPP jämställer valutornas köpkraft till en viss grad, vilket annars distorterar analysen, då sek 90 ger mer köpkraft i till exempel Kenya än i Sverige.

Lögner, förbannade lögner och statistik

2008-06-28T14:19:00.000-07:00

Efter ett samtal med en mycket medveten och insatt äldre man idag, fick jag ett intressant perspektiv på makt, media och statistik.
Enligt studier dör fler människor på vägen till läkarmottagningar för att vaccinera sig mot "välfärdssjukdomar" (exempelvis influensan) än vad folk gör av dessa sjukdomar.
Vem och vad styr egentligen vår riskbedömning, kan man då fråga sig?

Nuets tyranni över framtiden!

2008-06-28T12:19:00.000-07:00

Om en resurs blir skördad i en snabbare takt än återväxten blir den logiska följden att resursen tar slut. Genom historien har vi sett detta äga rum vid åtskilliga tillfällen, med olika växter, djur betesmarker, skogar etc. Under förutsättningen att ingen äger eller styr över resursen och att marknadskrafterna får styra, leder situationen till vad Gerret Hardin kallade "tragedy of commons". Ett typiskt exempel på detta är hur fiskeriföretagen agerar i vatten som ligger utanför staters gränser, i ingenmansland. Fiskerierna kommer oberört att fiska på och förstöra havsbottnarnas ekosystem med sina släpnät, tills dess att kostnaden för att fiska (bensin, personalkostnader, nya nät, förslitningskador på båten och människor etc.), på marginalen, blir lika med vinsten (fenomentet som inom mikroteorin definieras som MC=MR).

Åtgärder som kan förhindra att överkonsumption (av t ex fisk) och förstörelse sker är
1) Att individer samarbetar och reglerar (fisket) tillsammans
2) Att vattnet (i sammanhang av fiske) köps upp av någon som då blir ägare av vattnet.

1) Innebär således att världssamfundet, eller lokala överenskommelser reglerar marknadskrafterna, med hjälp av regler, skatter och straffavgister (andra modeller finns också, exempelvis kvoter).
2) Skulle till exempel kunna var att Bill Gates köper Östersjön, vilket resulterar i att bara han själv får fiska där.

Inget av dessa fall är en garant för en hållbar fiskeutveckling, men det är, åtminstone, i teorin bättre än att låta marknaden styra ohämmat.
I 1) skulle till exempel sociala preferenser kunna utrota fisken och i 2) skulle det kunna uppstå ett annat problem, nämnligen att Bill Gates själv kanske är en elak fan som inte bryr sig ett dugg om fisken i vattnet, utan enbart om vinstmaximering. Det Bill Gates har att förhålla sig till då är det förväntade marknadspriset på fisken och den förväntade realräntan på banken. Kommer Bill att fiska mer fisk idag, för att sälja, eller kommer han att fiska mer senare och sälja då istället? Att ha en viss mängd pengar på fickan idag innebär att ha mer pengar än att ha samma mängd senare, eftersom denna summa pengar senare kommer att ha ökat i värde i takt med realräntan (avkastning).

Alltså, det som avgör om Bill låter fiskarna leva, är om Bill's ekonomiska rådgivare tror att det totala värdet på fisken kommer att stiga mer än nuvärdet (i pengar) av fisken insatt på ett räntebärande konto. Om fisken inte ökar det totala antalet kilo tillräckligt fort (till ett fast pris), ökar det totala värdet i vattnet saktare än räntan. Bill's maximeringsrecept blir då att fiska upp all fisk, sälja och sätta in fiskens sålda valuta på banken. Frågan som uppstår då är om denna fisk enbart har ett värde som mat, eller om det existerar ett värde i sig att ha fisk i Östersjön? Förmodligen skulle de flesta säga att det finns egenvärde i att det finns fisk i Östersjön. Om så är fallet är inte fisken värderad korrekt på en fri marknad; marknaden har inte lyckats sätta det verkliga priset på resursen, som bara tar hänsyn till priset på fisk som mat.

Vidare beskriver Sachs på sid 40 i Common Wealth att:

Expected from theory, slower growing animals and plants are especially endangered today. Consider as an example one major category: the slow growing megafish. Their slow growth make them a poor "investment" even in managed fisheries...

Om vi funderar lite på det så står det snart ganska klart att det är de stora vattenlevande och landlevande djuren som är i farozoonen på vår planet. Det är också en av förklaringarna till att vi genmanipulerar och pumpar massor med proteinrik föda in i våra födodjur . Med djur som växer långsamt är det bättre att avliva, sälja och sätta in pengarna på banken.

Vi delar alla på luften och planeten!

2008-06-25T08:29:00.000-07:00

Jeffrey D. Sachs skriver i början i sin bok Common wealth att det tog människan väldigt lång tid att förstå, att vi, människor inom samma nationalstat, delar samma geografiska gränser och öde (det vill säga att vi alla andas samma luft, vi önskar alla en bra framtid för våra barn och vi är alla dödliga). Detta, skriver Sachs, ledde fram till att staten såg till att alla fick chansen att utnyttja det allmän nyttiga, såsom utbildning, sjukvård, och grundläggande infrastruktur. Denna aktiva politiska filosofi, om att den fria, självorganiserade marknaden bör vara vägledd av en överordnad social princip har inte riktigt slagit i kraft på det globala planet än. Vi, i väst, lever i ett otroligt överflöd, samtidigt som 30 000 människor dör varje dag till följd av sjukdomar och annat som vi utan märkbara kostnader skulle kunna förhindra. Med tanke på detta är det riktigt deprimerande att läsa inläggen i SvD:s nätupplaga, till exempel här.

Jag vet inte om mycket av hänvisad länk är en anonym provokation, men det framstår onekligen som att stora delar av de som skriver inlägg på svd.se sympatiserar med Sverigedemokraterna (SD)